Parentesunge

Idag fick himlen en ny ängel, som man säger. Med risk för att bli klyschig ska jag försöka fatta det här kort.
Jag saknar den där goa lilla hästen. Jag kommer sakna henne länge, liksom jag saknar många andra gamla vänner som vandrat vidare till de evigt gröna ängarna. Igår frågade Lito hur jag mådde, och om det kändes jobbigt att hon skulle bort. Först då slog det mig att nästa gång jag kom till stallet så skulle hon inte vara kvar, och jag började hulka fram minnen mellan tårarna och hets-snyftningarna.
Hon var den jag hoppat högst på. Det är sant: Mia-med-hoppskräcken har faktiskt hoppat en meter! På vackra Vera .. Jag har för mig att hon var den första jag red ut på också. På henne fick jag min första rosett på en hopptävling. Blågul. Coolaste hopprundan ever. Det var bara att styra och hålla i sig, jag hängde knappt med i svängarna på omhoppningen. Hon har ju ändå gått breeders i fälttävlan, hur många lektionshästar kan skryta med det?

Credits till Jeanette som gav henne bästa sista dagen med bus i parken! Du är stark gumman. Puss.

Det var en bra häst den där. Vackrare än de flesta. Hon lever vidare i måååånga hjärtan.

Verona
e. Martini ue. Kaliber
♥ 1991-03-25
† 2009-04-23



Bild lånad från BuRF