Something is changing inside you.
21:22
Attila Fazekas måste vara den överlägset bästa psykiatriläkare (eller läkare över lag) som jag nånsin träffat. Nu har jag inte träffat honom på ungefär ett år, men jag hade en tid idag. Vi pratade om hur jag mår nu, sömnproblemen och sådär.
- Och hur har du det med skärandet förresten?
- Helt slutat! Drygt ett år sen sist, det är jag rätt glad för.
- Men det var ju jätteroligt att höra! Framför allt så tycker jag att du ska vara väldigt stolt över dej själv.
Dock rynkade han ögonbrynen när jag nekade till hans antagande att jag fortfarande åt sertralin. Jag kunde inte riktigt svara på frågan ”varför”, utan sa att mest bara blivit så och att jag inte kände någon direkt skillnad. Jag var rädd att han skulle propsa på att jag skulle återuppta det, men han tyckte inte det var nödvändigt och vi kom överens om att jag ska börja äta theralen till kvällen för mina ångestbesvär. Förklarade också mitt problem med samtal. När jag blir instängd i ett rum med någon och tvingas svara på frågor så börjar jag med all säkerhet förr eller senare gråta. Jag har alltid sett det som en brist i min personlighet, en ful svaghet av något slag, men Attila säger att det är ett symptom på att jag fortfarande har mycket ångestbesvär, även om jag kanske inte tänker på det dagligen.
Nej, jag hade verkligen glömt vilken fantastisk läkare han är, att han så genuint bryr sej. Han är förtroendet personifierat, och bara det att jag inte satt och bölade ögonen ur mej bara för att jag skulle förklara nånting ...
Det var ju egentligen inte tänkt att jag skulle sitta här med utläggningar om min mentala (o)hälsa, men jag blev bara så uppslukad av att det kan finnas så bra läkare, då mina upplevelser av psykiatrin inte varit de mest positiva.
Lyssnar på Placebo och saknar Lito, jag vill att han ska komma hem nu. Insikten om Verona (se förra inlägget) slog emot mej som ett knytnävsslag och jag grät och grät. Ringde till Stefan som lyckades muntra upp mej lite, men allting känns så tomt.. Jag borde verkligen sova, men jag vågar inte riktigt. Det är för sent att ta theralen nu dessutom.
Don't hang your head in sorrow
And please don't cry
Don't you take it so hard now
And please don't take it so bad
I'll still be thinkin' of you
And the times we had...
- Och hur har du det med skärandet förresten?
- Helt slutat! Drygt ett år sen sist, det är jag rätt glad för.
- Men det var ju jätteroligt att höra! Framför allt så tycker jag att du ska vara väldigt stolt över dej själv.
Dock rynkade han ögonbrynen när jag nekade till hans antagande att jag fortfarande åt sertralin. Jag kunde inte riktigt svara på frågan ”varför”, utan sa att mest bara blivit så och att jag inte kände någon direkt skillnad. Jag var rädd att han skulle propsa på att jag skulle återuppta det, men han tyckte inte det var nödvändigt och vi kom överens om att jag ska börja äta theralen till kvällen för mina ångestbesvär. Förklarade också mitt problem med samtal. När jag blir instängd i ett rum med någon och tvingas svara på frågor så börjar jag med all säkerhet förr eller senare gråta. Jag har alltid sett det som en brist i min personlighet, en ful svaghet av något slag, men Attila säger att det är ett symptom på att jag fortfarande har mycket ångestbesvär, även om jag kanske inte tänker på det dagligen.
Nej, jag hade verkligen glömt vilken fantastisk läkare han är, att han så genuint bryr sej. Han är förtroendet personifierat, och bara det att jag inte satt och bölade ögonen ur mej bara för att jag skulle förklara nånting ...
Det var ju egentligen inte tänkt att jag skulle sitta här med utläggningar om min mentala (o)hälsa, men jag blev bara så uppslukad av att det kan finnas så bra läkare, då mina upplevelser av psykiatrin inte varit de mest positiva.
Lyssnar på Placebo och saknar Lito, jag vill att han ska komma hem nu. Insikten om Verona (se förra inlägget) slog emot mej som ett knytnävsslag och jag grät och grät. Ringde till Stefan som lyckades muntra upp mej lite, men allting känns så tomt.. Jag borde verkligen sova, men jag vågar inte riktigt. Det är för sent att ta theralen nu dessutom.
Don't hang your head in sorrow
And please don't cry
Don't you take it so hard now
And please don't take it so bad
I'll still be thinkin' of you
And the times we had...
Kommentarer
Trackback
