Nothing ever seems to quite turn out right.
18:21
Inget var kvar och jag kände mej klar,
beredd att få ge mej av till slut.
Bara bort från den dröm som jag hade för mej själv
och jag trodde jag delade med dej.
Så fly i ro,
jag vill stanna och minnas
låta det leva ett tag.
För jag vill tro att det ändå ska finnas
något som lever bortom idag.
Inget var kvar och jag kände mej klar,
beredd att få ge mej av till slut.
Bara bort från den dröm som jag hade för mej själv
och jag trodde jag delade med dej.
Så fly i ro,
jag vill stanna och minnas
låta det leva ett tag.
För jag vill tro att det ändå ska finnas
något som lever bortom idag.
Press och tunghäfta, jag hatar att min hjärna stannar när jag borde ha saker att säga. När det enda som jag verkligen vill är dito det enda som faktiskt inte går. Så efter krampaktigt misslyckade försök att hålla tillbaka tårarna satt jag till slut på busshållplatsen på värnhem, så konstigt tom som om all luft bara gått ur mej och jag insåg plötsligt att det inte fanns en chans i världen att jag skulle klara av att åka hem. Ringde på impuls till Helene och frågade om jag fick komma dit en stund. När hon frågade om det hade hänt något fick jag inte fram ett ljud, kunde inte andas och fick försöka klämma fram ett stapplande "jag förklarar när jag kommer".
Ingrid var där med alla hundarna och jag hade dessutom Loppan med mej. Fem hundar i en trea, jo tjena! haha. Ingrid och Helene, guldklimparna, fick mej snabbt lugn och resonlig och vi diskuterade fakta, möjligheter och den närmsta framtiden. Ingrid gick vid tretiden har jag för mej och jag och Helene satt kvar på balkongen, snackade skit och skrattade åt Aron och Loppan som flängde omkring.
Jag vet inte vad jag känner just nu, mer än ett underligt lugn som lindade sej runt hjärtat hemma hos Helene när hon och Ingrid bankade i mej att jag skulle ringa till dem så fort det var något. Som ett skyddande hölje av omtanke och vetskapen om att jag faktiskt inte hänger ut för en klippa, att jag inte står ensam och faktiskt inte behöver klara av allting själv.
Sen att jag har handikappet att vara en överkänslig människa, det har jag vetat sen barnsben.
För tillfället känner jag mej relativt stark, sådär så att jag åtminstone orkar tänka rationellt, men jag vet ju också hur snabbt det kan vända.
21:44
Jag fick nyss den nya kentlåten av Mika och det liksom bara slog mej i ansitket och gråten kom helt utan förvarning och nu kan jag inte sluta, jag vill bara gömma mej. Den där texten, det stack rätt genom hjärtat:
Älskling, jag har hittat in från mörkret.
Det finns hopp om en förändring men det tar den tid det tar.
En nystart, jag tänker nya tankar.
Men allt det där du föll för, finns fortfarande kvar.
Allting har förändrats, men jag känner likadant.
Jag vill inte mer. Fortsätter jag såhär kommer jag gråta ut mina ögon. =/
22:31
Jag känner mej bara så jävla patetisk.
Ingrid var där med alla hundarna och jag hade dessutom Loppan med mej. Fem hundar i en trea, jo tjena! haha. Ingrid och Helene, guldklimparna, fick mej snabbt lugn och resonlig och vi diskuterade fakta, möjligheter och den närmsta framtiden. Ingrid gick vid tretiden har jag för mej och jag och Helene satt kvar på balkongen, snackade skit och skrattade åt Aron och Loppan som flängde omkring.
Jag vet inte vad jag känner just nu, mer än ett underligt lugn som lindade sej runt hjärtat hemma hos Helene när hon och Ingrid bankade i mej att jag skulle ringa till dem så fort det var något. Som ett skyddande hölje av omtanke och vetskapen om att jag faktiskt inte hänger ut för en klippa, att jag inte står ensam och faktiskt inte behöver klara av allting själv.
Sen att jag har handikappet att vara en överkänslig människa, det har jag vetat sen barnsben.
För tillfället känner jag mej relativt stark, sådär så att jag åtminstone orkar tänka rationellt, men jag vet ju också hur snabbt det kan vända.
21:44
Jag fick nyss den nya kentlåten av Mika och det liksom bara slog mej i ansitket och gråten kom helt utan förvarning och nu kan jag inte sluta, jag vill bara gömma mej. Den där texten, det stack rätt genom hjärtat:
Älskling, jag har hittat in från mörkret.
Det finns hopp om en förändring men det tar den tid det tar.
En nystart, jag tänker nya tankar.
Men allt det där du föll för, finns fortfarande kvar.
Allting har förändrats, men jag känner likadant.
Jag vill inte mer. Fortsätter jag såhär kommer jag gråta ut mina ögon. =/
22:31
Jag känner mej bara så jävla patetisk.
Kommentarer
Postat av: Nettus
Älskade gumman ja finns där me inte ska du va ledsen ....du o ja...vi fixar allt tillsamman...älskar dig lillasyster
Trackback
