Jag har letat överallt efter känslor som är försvunna.
14:12
Igår var en lång dag. Väldigt lång, men mest rolig.
Började med att jobba för Annika, hade ponnylektionerna. Dessutom fått en extra insatt knattegrupp, vilket gjorde att jag hade fem grupper. Krävande men roligt. Sen åkte jag med Kristina, Mia och Malin med familj till sci-fi mässan. Vi gick och tittade på nördar, tappade bort varann och drack kaffe. Mia köpte ett nytt singstar, så vi var självklart tvungna att åka hem till henne och sjunga lite. Jag ägde fältet och när jag kom hem vid halv åtta stack jag nästan direkt till Jeanette. Vi drack vin, sjöng singstar, spelade guitar hero (jag har btw börjat spela lite på expert). Satte några rekord på singstar och av någon anledning fick jag för mej att impulsshoppa två nya spel från discshop.se. Vid tolv fick jag ett sms som vände upp och ner på min värld, och hetsgrät i panik på Jeanettes köksgolv.
Idag red jag och Kristina ut på Hibbe och Kitty en runda.
På media playern varvas Lars Winnerbäck & Miss Li - Om du lämnade mig nu med Blink-182 - I'm Lost Without you och Håkan Hellström - Klubbland. Jag är förvirrad och rädd, känner mej otillräcklig och fel. Kan inte låta bli att undra. Varför alltid jag? Varför alltid jag ... ?
Kärlek har svikit mej alltför många gånger.
Jag hatar mej själv för att jag är så anpassningsbar. För att jag är vek och inte har någon självrespekt. För att jag inte kan förklara, för att jag inte kan hjälpa eller ha några bra svar. För att jag inte kan sluta gråta, för att jag inte bara kan glömma och komma över - för att jag inte VILL glömma och komma över. För att jag är så naiv som faktiskt nästan tror att jag skulle göra någon lycklig, att någon skulle göra mej lycklig. Jag ska inte vara lycklig. Jag ska bara vänta. Jag insåg det för flera år sen.
Snart är det nog så att allt som är kvar är en dröm om vad kärlek kunde va. Om jag låter mej tyna bort. Jag kan inte fortsätta blunda och förneka, leva i min låtsasvärld av känslor som faktiskt inte finns. Jag hatar mej själv för att jag har så mycket känslor. Jag skulle kunna älska för oss båda men det funkar inte så och det lämnar ett tomt gap i mitt medvetande, ett svidande sår där tankarna och bilderna är som salt och citron.
I'm going where the wind blows,
going where the lost ones go.
22:01
Fortfarande samma känsla, men under rädslan så gror någon som kan liknas vid beslutsamhet. Fast jag är nog mest ledsen ändå, i ordets rätta bemärkelse. Varför kan det inte bara vara bra?
Vi är inte sånna som i slutet får varann.
Är du också själv?
Var är du ikväll?
Jag vill egentligen ringa och prata med någon, men jag vet inte vem och jag orkar inte förklara. Men jag är glad att mina tårar är behärskade och lugna.
Började med att jobba för Annika, hade ponnylektionerna. Dessutom fått en extra insatt knattegrupp, vilket gjorde att jag hade fem grupper. Krävande men roligt. Sen åkte jag med Kristina, Mia och Malin med familj till sci-fi mässan. Vi gick och tittade på nördar, tappade bort varann och drack kaffe. Mia köpte ett nytt singstar, så vi var självklart tvungna att åka hem till henne och sjunga lite. Jag ägde fältet och när jag kom hem vid halv åtta stack jag nästan direkt till Jeanette. Vi drack vin, sjöng singstar, spelade guitar hero (jag har btw börjat spela lite på expert). Satte några rekord på singstar och av någon anledning fick jag för mej att impulsshoppa två nya spel från discshop.se. Vid tolv fick jag ett sms som vände upp och ner på min värld, och hetsgrät i panik på Jeanettes köksgolv.
Idag red jag och Kristina ut på Hibbe och Kitty en runda.
På media playern varvas Lars Winnerbäck & Miss Li - Om du lämnade mig nu med Blink-182 - I'm Lost Without you och Håkan Hellström - Klubbland. Jag är förvirrad och rädd, känner mej otillräcklig och fel. Kan inte låta bli att undra. Varför alltid jag? Varför alltid jag ... ?
Kärlek har svikit mej alltför många gånger.
Jag hatar mej själv för att jag är så anpassningsbar. För att jag är vek och inte har någon självrespekt. För att jag inte kan förklara, för att jag inte kan hjälpa eller ha några bra svar. För att jag inte kan sluta gråta, för att jag inte bara kan glömma och komma över - för att jag inte VILL glömma och komma över. För att jag är så naiv som faktiskt nästan tror att jag skulle göra någon lycklig, att någon skulle göra mej lycklig. Jag ska inte vara lycklig. Jag ska bara vänta. Jag insåg det för flera år sen.
Snart är det nog så att allt som är kvar är en dröm om vad kärlek kunde va. Om jag låter mej tyna bort. Jag kan inte fortsätta blunda och förneka, leva i min låtsasvärld av känslor som faktiskt inte finns. Jag hatar mej själv för att jag har så mycket känslor. Jag skulle kunna älska för oss båda men det funkar inte så och det lämnar ett tomt gap i mitt medvetande, ett svidande sår där tankarna och bilderna är som salt och citron.
I'm going where the wind blows,
going where the lost ones go.
22:01
Fortfarande samma känsla, men under rädslan så gror någon som kan liknas vid beslutsamhet. Fast jag är nog mest ledsen ändå, i ordets rätta bemärkelse. Varför kan det inte bara vara bra?
Vi är inte sånna som i slutet får varann.
Är du också själv?
Var är du ikväll?
Jag vill egentligen ringa och prata med någon, men jag vet inte vem och jag orkar inte förklara. Men jag är glad att mina tårar är behärskade och lugna.
Kommentarer
Trackback
